Konjunkturläget – upp eller ned?

economic-growth-st-8656182[1]

Vi får rapporter om att svensk ekonomi går bra, men hur är det i andra länder? Och vilken risk för att konjunkturen är på väg ned innan den verkligen tagit fart?

IMF har nyligen kommit med en ny konjunkturbedömning. Världsekonomin ser ut att växa snabbare i år och nästa år, än i fjol. BNP-tillväxten stiger från 3,1 procent, till 3,4 och 3,6 procent. Det är de mer utvecklade länderna som ser sin återhämtning fortsätta, medan de så kallade tillväxtekonomierna har det tufft.

Så huvudscenariot är att återhämtningen fortsätter. Att det skulle börja vända nedåt igen är en risk, och den risken kan förverkligas om vi smittas av tillväxtländerna och samtidigt inte gör de reformer på hemmaplan som behövs för att fortsätta växa. För svensk (och europeisk) del handlar det förstås om flyktinginvandringen, integrationen, arbets- och bostadsmarknader.

Råvarubaserade länder som Ryssland, Brasilien, Venezuela, Nigeria, Angola och även delar av Mellanöstern påverkas särskilt hårt av det lägre oljepriset. Dessutom har Kina en nedvarvning av tillväxten och en omläggning av draglok från export och investeringar till inhemsk konsumtion. Det är osäkert hur Kina klarar denna, som sker samtidigt som landet öppnas upp när det gäller den finansiella sektorn.

Det gäller också att förstå skillnaden mellan industrin och konsumtionsbaserade marknader. Även i USA har industrin fått det tuffare när dollarn stärkts och oljepriset sjunkit. Däremot har hushållen och arbetsmarknaden fått ett uppsving av det lägre oljepriset. Europa och Japan påverkas också av det varvar ned i tillväxtländerna eftersom många av dessa länder är väldigt exportkänsliga.

Även Sverige är exportkänsligt. Vi går bra just nu mycket tack vare en stark inhemsk ekonomi. Men vi märker också att svensk industri och varuexporten går allt bättre. Framför allt motorfordon och elektronik ger en ordentlig knuff framåt för industrin, medan gruvor och läkemedel drar ned tillväxten. Vad bra att vi har så många ben att stå på!

 

Ny utvärdering: Riksbanken och regeringen får kritik

start_opengraph_logga_riksbankenfasad4_1200x630px[1]

En utvärdering av Riksbankens penningpolitik 2010-2015 kritiserar Riksbankens arbete bland annat med att nå prisstabilitet, göra prognoser, samarbeta, och kommunicera med marknaden. Professor Marvin Goodfriend (USA) och tidigare centralbankschef Mervyn King (UK) fick uppdraget 2014 av Riksdagens finansutskott. De anser att Riksbanken haft en för stor tilltro till prognoser, modeller och reporäntebana, och genom att använda dessa mekaniskt inte använt sitt sunda förnuft.

Utvärderarna kritiserar också regeringen för att inte tillräckligt snabbt fatta beslut om hur arbetet med finansiell stabilitet och makrotillsyn skulle organiseras. Först när Finansinspektionen givits ansvaret började Riksbanken fokusera på inflationsmålet, till skillnad från tidigare då en majoritet i direktionen fokuserat på hushållens skulder. Problemet var att denna majoritet inte tillräckligt väl kunde argumentera för hur en högre ränta skulle kunna minska problemen med hushållens skulder. Samtidigt fanns det mycket – och kanske alltför mycket – utrymme i direktionens protokoll för minoritetens avvikande uppfattning.

När det gäller framtiden vill utvärderarna se att det är Riskdagen som definierar och sätter inflationsmålet. Därmed ger man Riksbanken i praktiken underkänt för hur de har hanterat sin uppgift under senare år. De vill också att det ska vara KPIF (dvs KPI med fast ränta) som ska vara styrande istället för KPI där även bostadsräntorna ingår och där penningpolitiken därmed utförs som en hund som jagar sin egen svans …

När det gäller finansiell stabilitet verkar utvärderarna inte riktigt hamna rätt. Vi har redan ett stabilitetsråd och att rekommendera regeringen att utse en grupp av experter som granskar ansvarsfördelningen först år 2020 verkar lite märkligt. Vi har redan ett flexibelt inflationsmål.

Utvärderarna kunde ha tryckt mer på att Riksbanken måste bli bättre på att kommunicera med den finansiella marknaden, med arbetsmarknadens parter och med allmänheten. Under senare år har man trott att det går att byta ut kommunikationen mot en reporäntebana, men denna bana har få haft tilltro till och då fungerar det inte.

Utmaningar för globala börser och tillväxtländer

 

2361633_1200_675[1]

Många tillväxtländer har det jobbigt i spåren av fallande råvarupriser, geopolitisk osäkerhet, korruptionsskandaler, Kinas omläggning av ekonomin samt även förväntningarna om att USA:s centralbank, Federal Reserve, kommer att fortsätta att strama åt penningpolitiken. Under inledningen av 2016 har denna oro märkts tydligt på världens börser.

Allra jobbigast har länder som är exportörer av råvaror, t ex Ryssland, Brasilien, Venezuela och Sydafrika. För Brasiliens del sänks tillväxten extra mycket av inhemska politiska kriser och korruptionsskandaler. Kina brottas med övergången från att vara exportör till att växa mer uthålligt med en inhemsk efterfrågan som också baseras på konsumtion. Problemen handlar mycket om en alltför hög investeringstakt, ett för stort inhemskt sparande och samtidigt en allt högre skuldsättning. Indien har som oljeimportör ett bättre läge och är just nu ett av de länder i världen som växer snabbast.

Tillväxtländerna har på senare år haft en lånefinansierad tillväxt, och har inte genomfört tillräckligt mycket reformer enligt Internationella valutafonden, IMF. Hur ska de finna en ny tillväxtmotor? Om valutor devalveras eller tillåts depreciera så kan det få fart på ekonomin, t ex i Kina.

Men även de mer utvecklade länderna letar efter sätt att öka tillväxten och få upp inflationen. Sverige har t ex nyligen osäkrat sitt valutavapen och är redo att trycka av … Just valutainterventioner handlar om ett nollsummespel – ett lands depreciering av valutan innebär ett annat lands appreciering.

Det går inte att undvika reformarbete om tillväxtländerna ska utvecklas snabbare och komma ifatt de mer utvecklade länderna.

IMF varnar nu för att det kommer att ta längre tid att komma ikapp. Detta försvårar också för de mer utvecklade länderna, inom t ex OECD. En nedgång med 1 procentenhet i tillväxtländerna skulle enligt IMF skapa en lägre tillväxt i OECD-området med 0,2 procentenheter. Det kan verka lite, men det kommer att märkas.

 

Många riskerar bli ”outsiders” på arbets- och bostadsmarknaderna

insider-outsider-3[1]

Arbetslösheten är fortsatt hög i Sverige, och riskerar att öka de närmaste åren när arbetsutbudet stiger, bland annat som en följd av flyktinginvandringen. Ett närliggande problem är bristen på bostäder. Boverket räknar med att 900 000 hushåll kommer att ha för låga inkomster för att kunna hitta bostäder med rimliga hyror.

För att undvika social utslagning där invånare saknar jobb och bostad har Boverket föreslagit att staten ska ta hand om bostadsbyggandet för dessa låginkomstgrupper, något som vanligen kallas ”social housing”. Ylva Yngveson har på denna blogg även talat om alternativet att öka bostadsbidragen till de utsatta grupperna.  

Det står klart att Sveriges arbets- och bostadsmarknader inte fungerar tillräckligt väl för att kunna möta den inflyttning av nya medborgare som pågår. Arbetsmarknadens parter förhandlar löner som tar hänsyn till ”insiders”, och dessa löner ligger högre än de löner som ”outsiders” skulle vara beredda att arbeta för.

Om jobb saknas är det dessutom svårt att få tillgång till bostad, ett problem som förvärras av att bristen på bostäder är stor. Bostadsbyggandet som det ser ut idag är riktat till grupper som har jobb och kan betala väsentligt mer för boendet.

Det var Assar Lindbeck och Dennis Snower som utvecklade teorin kring insider-outsider. De studerade beteendet hos ekonomiska aktörer på marknader och där några aktörer var mer privilegierade än andra. För arbetsgivaren kostar det att hyra in ny och göra sig av med personal, och det ger de redan anställda makt som de använder till att höja lönerna ovanför marknadsmässig lön. Detta försvårar för ”outsiders” att komma in på arbetsmarknaden vilket resulterar i arbetslöshet.

Lindbeck och Snower varnade för att problemet utvidgas i och med att arbetslösheten skapar social utslagning. Just nu står vi inför mycket stora problem med ett ökande antal ”outsiders” under kommande år, såvida vi inte försöker förändra hur arbets- och bostadsmarknaderna fungerar.

 

Kinas ekonomi skapar börsoro

standard[1]

En kollaps i Kina uppfattades av många prognosmakare som ett av de större börshoten inför 2016. Redan första handelsdagen har det nu blivit nervöst när Shanghaibörsen stoppats efter en nedgång med 7 procent.

Det var att inköpschefsindex uppvisade fortsatt svag och ännu svagare utveckling inom tillverkningsindustrin som gav upphov till oro. Visserligen vet alla att Kina håller på att ställa om från export och investeringar till mer inhemsk konsumtion, men oron finns i hur denna omställning sker. Blir det en lugn övergång eller kollapsar även den inhemska ekonomin när investeringsboomen tar slut, samtidigt som både inhemsk och utländsk efterfrågan är svag.

Det är också helt avgörande att inse att Kina brottas med en gigantisk överkapacitet på flera marknader. Exakt hur denna överkapacitet kommer att påverka ekonomin vet vi inte, inte mer än att det kan bli besvärligt.

Det är inte ovanligt att Shanghaibörsen beter sig som en jojo. Att resten av världens börser nu blir nervösa kan vara en överreaktion. Hur situationen i Kina sprider sig till övriga länder lär bli spännande att följa under året som kommer, men förhoppningsvis inte alltför spännande…

 

Svensk ekonomi ångar på – även nästa år

 

Ånglok

Prognosmakarna tecknar en ljus bild av svensk ekonomi. Vi är på väg in i en högkonjunktur skriver exempelvis Konjunkturinstitutet. Nästa år präglas av ett fortsatt lågt ränteläge och låg inflation, fallande arbetslöshet och stigande sysselsättning, och även en mer gynnsam internationell konjunktur som stärker näringslivet och den svenska exporten.

Detta gör också att den inhemska efterfrågan stiger snabbt. Hushållen konsumerar mer när inkomsterna stiger och ränteläget är lågt. Investeringarna stiger både i bostadssektorn och i det övriga näringslivet inklusive industrin.

Svensk ekonomi kommer att ånga på. Nästa år får vi känning av högkonjunktur, men utan ett alltför snabbt pristryck som gör att penningpolitiken måste stramas åt kraftigt. Riksbanken kan gradvis börja höja styrräntan, och sannolikt sker det under 2017.

Då är det knepigare med finanspolitiken. Den borde stramas åt nu så att vi har något att ta av när nästa lågkonjunktur kommer. Men istället kommer reformer inte vara finansierade och regeringen kommer att behöva låna till flyktinginvandring. Även sjuk- och assistentersättningar höjer utgifterna.

Det närmaste året ser ljust ut, men utmaningarna utvecklas på sikt när nu nyanlända invandrare så småningom ska in på arbetsmarknaden. Om de inte anställs, utan får olika typer av bidrag, går vi miste om skatteintäkter samtidigt som utgifterna förblir höga.

Osäkerheten om den längre sikten är stor. Hur stor blir asylinvandringen framöver? Hur utvecklas omvärldskonjunkturen? Hur klarar Sverige att få upp bostadsbyggandet? Fungerar arbetsmarknaden tillräckligt bra för att sysselsätta invandrare som har låg utbildning? Och vad händer när ränteläget stiger – kraschar bostadsmarknaden samtidigt som den höga skuldsättningen får hushållen att hålla hårt i plånböckerna.

I nuläget ljust, men mörka moln tornar upp sig …

 

Svenska hushåll handlar allt mer

detaljhandel

Detaljhandeln har gått bra under 2015 och det finns anledning att förvänta en fortsatt stark utveckling under nästa år. Hushållens köpkraft ökar eftersom arbetsmarknaden förbättras och inflationen är låg.

Men vi blir också fler i befolkningen och det är hög tid att undersöka utvecklingen i detaljhandeln inte bara totalt sett, utan också per capita. Befolkningstillväxten gynnas av att fler barn föds och att nya medborgare kommer till Sverige. Nyanlända flyktingar och anhöriginvandring ökar både offentlig och privat konsumtion.

Jämfört med många andra länder har svenska hushåll haft en god inkomstutveckling under senare år. Visserligen är arbetslösheten fortfarande hög, men sysselsättningen har vuxit starkt, och allt fler kommer ut på arbetsmarknaden. Ränteläget är lågt och det finns förutsättningar att använda inkomsterna till annat än att betala bolåneräntor. Samtidigt har många lånat mer, och när ränteläget stiger kommer det bli betydligt tuffare.  

Även 2016 borde bli ett starkt konsumtionsår, men gradvis blir det nog lite mindre gynnsamt för konsumenter och detaljhandel från 2017 och framåt.

 

Inte bra om regeringen överger överskottsmålet

How-To-Budget-The-Peaceful-Mom-491x405[1]

Svensk ekonomi går bra, men statsfinanserna blir alltmer ansträngda. Flyktinginvandring, sjukförsäkring och assistentersättning ökar de offentliga utgifterna. Regeringen vill överge den s k krona-för-krona principen, dvs att nya reformer ska vara finansierade. Det innebär i praktiken att överskottsmålet överges.

Samtidigt blir det allt svårare för regeringen att klara utgiftstaket när utgifterna ökar. Det handlar om 2016 och 2017. Därför tidigarelägger regeringen utgifter till 2015, men det kan bli svårt att inte överskrida taket i alla fall eftersom marginalerna är små.

Det spelar roll hur finanspolitiken sköts. Att överge överskottsmålet gör det svårare för regeringen att klara nästa lågkonjunktur. När utgifterna stiger kraftigt kan det vara ännu viktigare att finansiera de reformer man kan planera. Budgetdisciplinen är i fara, och om finansmarknaden så småningom tappar förtroende ökar våra finansieringskostnader.

Utgiftstaket kan endera höjas eller så försöker man klara taket genom att tidigare- och senarelägga utgifter samt spara där det går. Det finns sannolikt förståelse för att taket kan behöva höjas just nu, men samtidigt kan det vara bra att försöka undvika detta i det längsta i och med att utgiftstaket nu är det enda som skapar disciplin i regeringskansliet då överskottsmålet inte längre gäller.

 

Federal Reserve höjer sin styrränta

Amerikansk styrränta har nu höjts för första gången på nio år. Vi ser därmed ett slut på den period av nollränta i USA – ett läge som varit sedan finanskrisen bröt ut. Det handlar om en kvarts procentenhet så att styrräntan nu är 0,25 – 0,50 procent.

Vad händer nu? Det mest sannolika är att den amerikanska centralbanken fortsätter att höja sin styrränta, men mycket försiktigt, och inte alls lika resolut som under tidigare uppgångar. Den globala konjunkturen är fortfarande knackig, den amerikanska inflationen har fallit tillbaka och även om arbetsmarknaden förbättrats är det lite osäkert om framtiden. Dessutom vill inte USA göra samma misstag som Riksbanken, dvs att höja styrräntan och sedan tvingas backa tillbaka för att konjunkturen inte följer med.

Vi kommer att se att centralbankens balansräkning fortsätter att vara uppblåst tills styrräntan kommit upp på en ”mer normal nivå”. Hur börser och andra ekonomiska indikatorer reagerar visar sig i takt med hur långräntan utvecklas. Den första reaktionen var positiv, eftersom nu är USA:s ekonomi på väg att förbättras och andra länders återhämtning underlättas. Men beroende på hur snabbt långräntorna stiger, dvs om de stiger väl snabbt, så kan börserna börja reagera negativt.

ECB och (förhoppningsvis) Fed gör jobbet lättare för Riksbanken

ecb_2280190b[1]

För Riksbanken – inflationen, svenska räntor och kronan – spelar det stor roll vad den Europeiska Centralbanken (ECB) hittar på. Eftersom ECB nu tar det lugnare och inte överraskade marknaden med en massa nya åtgärder talar mycket för att också Riksbanken kan ta det lugnt, d v s ligga kvar med styrräntan och inte ta till nya åtgärder i form av köp av obligationer.

En annan faktor som Riksbanken följer är hur den amerikanska centralbanken, Fed, gör nu i december. En räntehöjning efter sju år av nollränta kommer närmare. Tillväxten är hygglig, och arbetsmarknaden förbättras. Det är nog till och med så att finansmarknaden tycker det vore ett styrketecken om USA börjar höja sin styrränta för då signaleras att ekonomin går åt rätt håll.

Riksbanken ska fatta beslut om den svenska penningpolitiken, men Riksbanken är allt annat än självständig i sitt beslut utan måste ta hänsyn till vad andra stora centralbanker gör. Om andra gör mer (t ex sänker styrräntan) så är tanken att det ska försvaga deras valutor, och om svenska kronan stärks blir det svårare för Riksbanken att nå inflationsmålet. Om istället Fed börjar höja sin styrränta stärks dollarn, vilket gör kronan svagare i förhållande till dollarn, och det skulle då hjälpa Riksbanken att nå inflationsmålet.

Det som just nu händer i centralbanksomvärlden är till fördel för Riksbanken som också kan ta det lugnare och kanske kan Riksbankens direktion nu istället börja ägna sig åt julbestyr…