Löneförhandlingarna – ett viktigt steg är taget

handslag_-_anders_wiklund_tt_

Att arbetsgivarna och facken inom industrin nu kommit överens om en löneökning på 2,2 procent för det närmaste året är viktigt för svensk arbetsmarknad. Varför är det viktigt?

Det är det så kallade märket, som andra parter nu ska förhålla sig till. Det skapar en lönenormering, som motverkar spiraler av allt högre lönekrav och så småningom ett omöjligt kostnadsläge för de konkurrensutsatta branscherna. Risken med för en alltför hög löneökningstakt är att företag flyttar verksamhet till andra länder där kostnadsläget är lägre.

Att undvika strejker är också viktigt. De skapar en oro på arbetsmarknaden, som även får viktig verksamhet att stanna av. En alltför stor strejkaktivitet kan också få företag att flytta ut eftersom det blir svårare att garantera leveranser till kunderna och kostnadsläget blir högre.

Att parterna, sedan märket kom till för ett par decennier sedan, också förhållit sig till det har bidragit till att svenska löntagare år efter år fått reallöneökningar. Det vore klokt att fortsätta följa den princip, tills – om så behövs – nya alternativa modeller skapats och överenskommits som också garanterar reallöneökningar, konkurrenskraft och stabilitet.

 

Arbetslöshetsmålet gäller inte längre

 

Regeringen backar nu om målet att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. Att det kommer 300 000 flyktingar 2015-2016 är en orsak uppges det, men det kan även finna andra anledningar till att omformulera målet. Att man nu skjuter på tidpunkten för att nå målet är förståeligt med hänsyn till att många av dem som kommer att inträda i arbetskraftsutbudet riskerar att få flera och långa perioder av arbetslöshet. Bland utomeuropeiskt födda är arbetslösheten kring 40 procent.

Men målet var egentligen aldrig ett realistiskt formulerat mål från början. Den svenska arbetslösheten kan komma ned något med hjälp av konjunkturen, men då kommer även andra länders arbetslöshet att sjunka. Även Tyskland och Österrike som ligger ca 3 procentenheter under oss. Enbart strukturåtgärder skulle kunna medföra att regeringens mål uppnås. Men sådana åtgärder saknas i stor utsträckning, och i stället genomförs åtgärder som tenderar att öka arbetslösheten, t ex höjd arbetslöshetsersättning. En höjd ersättning kan vara bra utifrån fördelningspolitiska skäl, men inte om det gäller att nå arbetslöshetsmålet.

Det är inte säkert att det blir en bättre målformulering för att man sätter året till t ex 2025, för ju längre tid som ges för att nå målet desto otydligare blir ansvaret. Våra mandatperioder är fyra år, så det bästa vore om målet som formuleras nu ligger inom mandatperioden till 2018 och formuleras på ett sådant sätt att det är någorlunda möjligt att nå.

Sverige har redan den högsta sysselsättningsgraden och det högsta arbetskraftsdeltagandet i EU. Formulera därför i stället ett mål som tar sikte på att minska utanförskapet på arbetsmarknaden och utforma åtgärder som gör att målet uppnås.

 

Hur sätts lönerna på svensk arbetsmarknad?

Ungefär 3 miljoner löntagare påverkas av kommande löneförhandlingar. Före den sista mars nästa år ska många av avtalen ha förhandlats om. Hur sätts lönerna? I Sverige har vi sedan 1997 Industriavtalet, och det är industrin som sätter märket för de andra att förhålla sig till. Det är arbetsmarknadens parter inom industriavtalet som förhandlar först, och sedan följer andra förbund och arbetsgivarorganisationer efter.

Just nu pågår en diskussion om det inte vore bättre att sätta lite högre löner, för då kan inflationen stiga, vilket sänker realräntan (nominella räntor – inflation) och även försvagar kronan. I vanliga fall hade Riksbanken hejdat en sådan utveckling, men nu när vi har så låg inflation och väldigt svårt att göra mer med penningpolitiken, så menar en del att det är bättre för både industrin och hela ekonomin om löneökningarna blir lite högre. Då kan man också snabbare nå inflationsmålet på 2 procent.

Problemet är att det inte är säkert inflationen blir högre, eftersom mycket av inflationen är importerad utifrån, d v i form av lägre importpriser särskilt på energi och andra råvaror. Skulle inflationen bli högre, är det ändå inte säkert kronan försvagas som teorin säger. Det finns inget stöd i verkligheten att högre löner verkligen ger en svagare krona.

I så fall är det riskfyllt att sätta lite för höga löner. Då minskar företagens lönsamhet när arbetskraftskostnaderna stiger snabbare än konkurrenternas, såvida inte produktiviteten förbättras ordentligt men det finns inte utsikter om det. Och i så fall ökar risken för mindre sysselsättning, och en del företag kan vilja lägga produktion utomlands istället.

Men även alltför låga löneökningar kan vara till nackdel. Särskilt om det medför lägre inflation och en ännu starkare krona. Om Riksbanken i det läget försökte försvaga kronan vore det till fördel för industrin, men det är inte säkert det sker, och det är heller inte säkert att försöket skulle bli framgångsrikt.

Det bästa är alltså att hitta ett bra mellanläge. Lönerna måste bli tillräckligt höga för att det ska finnas utrymme att också kunna diskutera relativlöneförskjutningar. Men de får inte bli så höga så att konkurrenskraften hotas. Att de skulle sättas utifrån syftet att Riksbanken lättare når inflationsmålet är inte vidare troligt, och det var heller inte så lönebildningen var tänkt att fungera på svensk arbetsmarknad.