Inflation |

Har Riksbanken sänkt färdigt?

Idag publicerades protokollet från Riksbankens möte i februari som mynnade ut i att styrräntan sänktes till -0,50 procent. Beslutet fattades av en oenig direktion. Så här resonerade man:

En majoritet av ledamöter ansåg att det var viktigt att sänka styrräntan ytterligare eftersom inflationen hade kommit ut lägre än förväntat, och det fanns risk för en längre period av låg inflation. Då skulle förtroendet för inflationsmålet försvagas. Vidare ansåg denna majoritet av fyra ledamöter, inklusive riksbankschefen, att andra centralbanker gör penningpolitiken mer expansiv och då ansågs det viktigt att vara proaktiv.

En minoritet av ledamöter, de två professorerna i direktionen, ansåg däremot att styrräntan skulle lämnas oförändrad. Den svenska konjunkturen är stark, och resurserna utnyttas allt mer, vilket innebär att inflationen stiger så småningom. Dessutom är många av orsakerna till den låga inflationen inte sådana som Riksbanken kan påverka, såsom omvärldspriser, hyresnivåer som inte regleras av marknaden, mm.

Direktionen diskuterade risker. Majoriteten talade om risken för en svagare internationell konjunktur, och oron för att inflationsmålet inte nås innan konjunkturen vänder ned igen, vilket gör det svårt för en riksbank som då sitter på negativa räntor och som har färre verktyg för att stabilisera konjunkturen. Minoriteten oroade sig för att en räntesänkning nu skulle riskera att göra penningpolitiken mindre verksam, eftersom den lägre räntan inte längre stimulerar hushåll och företag lika effektivt. Det kan till och med vara så att en räntesänkning likt den som gjordes skadar finansmarknadens funktionssätt.

Signalerna är att gränsen börjar bli nådd för hur lågt reporäntan kan sänkas. ”The bottom is nådd…”

Valutainterventioner rycker allt närmare

Valutainterventoner expanderar Riksbankens balansräkning och får upp inflationen om det handlar om att försvaga kronan. När kronan försvagas blir importpriserna högre, och då stiger inflationen.

Riksbanken trycker pengar och köper utländsk valuta. Då försvagas kronan. Det är rätt vanligt att man också inför ett valutagolv för att ge vägledning till valutamarknaden om vilken nivå man tycker är lämplig.

Är det då svårt att försvaga kronan, i likhet med hur det var i början av 1990-talet, då man försökte förstärka kronan. Nej, i det här läget kan ju Riksbanken trycka pengar och köpa än mer utländsk valuta, så det blir inte slut på pengar som tidigare. Däremot blåser Riksbanken då upp sin balansräkning ännu mer.

Valutainterventioner borde ju vara det klockrena svaret på hur Riksbanken ska få upp inflationen och dessutom få upp inflationsförväntningarna i linje med målet, något som gör att Riksbanken återfår förtroendet och förutsägbarheten för olika aktörer, såsom löneförhandlare samt säljare och köpare på produktmarknader, blir bättre. Fördelen är ju också att man inte behöver sänka räntan ännu mer, något som gjort det lättare att låna och spätt på bostadspriserna.

MEN…valutainterventioner är inte förenliga med hur vi bäst behandlar våra konkurrentländer. För när vi försvagar kronan, är det någon annans valuta som blir starkare. Vi förbättrar våra förutsättningar för export, men minskar importviljan, vilket skadar andra länder som också vill exportera. ”Beggar thy neighbour” brukar man säga… det ska mycket till innan Riksbanken väljer denna strategi – t ex att andra länder gör det mera öppet, eller att institutioner som IMF och BIS m fl aktivt förordar det för svensk räkning. Vi är inte där ännu, men uttalanden från Riksbanken visar att vi kommer allt närmare …

Riksbanken visar sin mjuka sida

Riksbanken är på alerten! Istället för att sänka styrräntan, som nästan nått botten, så köper man mer statsobligationer, och sänker den s k räntebanan något. På det här viset demonstrerar man att kronan inte får bli alltför stark, och kommunikationen från Riksbanken visar också att man är redo att göra mer om den blir det, t ex genom att ta till valutainterventioner. Vad betyder det här? Jo, den lägre räntebanan innebär att Riksbanken förutser att räntan ligger lågt en ännu en längre tid. Men inte alla tror att det blir så, vilket gör att det kan vara bra att bilda sig en egen bild. Det kan vara bra att ta höjd för att räntan ändå börjar komma upp tidigare än vad Riksbanken säger nu, för det har ju blivit fel i prognoserna tidigare! Riksbanken vill heller inte att kronan blir för svag. Om andra centralbanker fortsätter att hålla räntan låg och fortsätter att köpa statspapper för att försvaga sina valutor, måste Riksbanken följa med i spelet för annars blir kronan svag, inflationen lägre och exportindustrin får det knepigare. Riksbanken är således i händerna på andra centralbanken, inte minst ECB.

Varför så mycket oro över låg inflation?

De senaste tre åren har Sverige haft en ovanligt låg inflation. Man brukar mäta inflationen med hjälp av måttet Konsumentprisindex (KPI). Under den här perioden har KPI i princip inte ökat alls. Man skulle också kunna säga att priserna har varit stabila.

Från flera håll hörs oro kring denna utveckling. Riksbanken har ett inflationsmål på 2 procent, och ligger därför ganska långt ifrån målet. Men vad är problemet med noll-inflation? Borde inte alla vara nöjda med att priserna är stabila?

Ett problem är att orsakerna till den låga inflationen handlar om att omvärlden går knackigt, att företagen inte vågar höja sina priser för att de inte är säkra på att deras produkter då går att sälja, d.v.s. att efterfrågan inte räcker till.

Ett annat problem är att inflationsmålet uppfattats som ett ankare för bland andra producenter, konsumenter, arbetsgivare, arbetstagare och beslutsfattare. Om de inte längre kan räkna med 2 procent, vad ska de då räkna med?

Ett tredje problem är att om inflationen ligger nära noll, kan den lätt bli negativ eller bli till det vi kallar deflation. Då handlar det om att priser sjunker. En konsekvens av det är att det är bättre att vänta med köp av en del varor, t ex kapitalvaror och lite dyrare produkter, till priserna sjunkit ännu mer. Då kan det bli självuppfyllande. Alla avvaktar. Lägre efterfrågan drar ned priserna ännu mer och vi har hamnat i en deflationsspiral.

Det är inte bra när prisökningstakten är för hög, så att priserna bara stiger och stiger. Men det är heller inte bra när priserna sjunker och sjunker. Riksbankens inflationsmål är därför satt på en nivå en bit från noll-strecket. Så oron handlar inte om att vi har noll-inflation, utan att osäkerheten har ökat om hur priserna utvecklas i framtiden.