Riksbanken håller reporäntan oförändrad…

newcollage__100SEK_high_150210[1]

… men köper statsobligationer för ytterligare 45 miljarder kronor. Hur tänker Riksbanken nu när inflationen stärkts, när vi är på väg mot en högkonjunktur och penningpolitiken redan är expansiv?

För det första är Riksbanken orolig för att uppgången i inflationen inte är uthållig. För det andra finns en oro om att penningpolitiken som den europeiska centralbanken (ECB) bedriver ska leda till en starkare krona om inte Riksbanken agerar, och om kronan blir starkare blir det svårare att nå inflationsmålet på 2 procent.  

Eftersom det är svårt att sänka reporäntan i någon större omfattning, och vi börjar komma till vägs ände, fokuserar istället Riksbanken på att köpa mer statsobligationer. Därmed fortsätter man med detta även under andra halvåret i år, till skillnad från tidigare beslut då köpen skulle upphöra till sommaren. Att få hela 37 procent av stocken av svenska statsobligationer är mycket, och kan innebära risker på sikt.  

Notera att ECB, som på eftermiddagen kom med sitt besked, låter reporäntan vara oförändrad och inte heller ändrar köpen av statsobligationer. Notera också att kronkursen inte reagerat på Riksbankens beslut idag. Utan annonseringen om ytterligare köp kan den ha stärkts något, men svårt att säga om uppgången hade blivit uthållig. Nu måste Riksbanken på det här sättet visa att den är beredd att fortsätta köpa statsobligationer för att hålla kvar kronkursen, och riskerar därför att måla in sig i ett hörn till ingen eller liten nytta (och kanske snarare skada). Var det därför som Stefan Ingves idag talade om att det finns möjlighet att gå upp till 100 procent? Låter oroväckande… 

Snarare hade nog förtroendet för Riksbanken stärkts om den hade avvaktat och följt upp konjunktur- och inflationsutveckling. Lite is i magen hade nog fungerat idag.

 

 

I huvudet på en centralbankschef

16s14-ingves-107[1]

Idag höll Riksbankschefen Stefan Ingves ett tal som många med spänning väntat på. Kanske berodde förväntningarna på titeln: Tid för omprövning – i huvudet på en centralbankschef.

Talet handlade om en rad olika saker, såsom kontanthantering, Riksbankens roll när det gäller bitcoin eller elektroniska pengar, det svenska betalningssystemet mellan banker, Riksbankens roll som stödfunktion i händelse av kris, mm. De viktigaste områdena var ändå Riksbankens ansvar för finansiell stabilitet å ena sidan, och ansvar för prisstabilitet å den andra.

Riksbanken söker ett utökat ansvar för finansiell stabilitet och makrotillsyn, och är således inte riktigt till freds med den uppdelning av ansvar som den förra regeringen gjorde och som innebar att Finansinspektionen fick huvudansvaret.

När det gäller penningpolitiken reste Riksbankschefen fler frågor än gav svar. Borde inflationsmålet ändras? Nja, ett lägre mål kan göra det svårare att för penningpolitiken att motverka lågkonjunkturer, och ett högre mål är något som oftast diskuteras i den internationella debatten.

Min syn: Även om ett högre mål skulle kunna vara önskvärt, är det knappast lätt att få förtroende för ett sådant, om man inte ens kan få förtroende för det mål vi har nu.

Borde vi ändra inflationsmålet från KPI till kanske KPI med fast ränta eller det europeiska måttet, HIKP som betyder Harmoniserat Index för KonsumentPriser? Även här var det å ena sidan, och å den andra, men mellan raderna kan man kanske utläsa att Ingves skulle föredra HIKP som används internationellt och som inte påverkas direkt av förändringar i styrräntan.

Skulle man dessutom ta tillbaka intervallet runt målet, d v s +/- 1 procent, så att inflationen kan variera mellan 1 och 3 procent. Här svarar Ingves något tydligare, och jag håller med honom, det är ändå 2 procent man siktar på. Skulle ett intervall införas är det för att kunna kommunicera osäkerheten bättre, men kanske skulle man kunna åstadkomma detta genom att bli bättre på att kommunicera (mitt tillägg).

Slutligen fanns en diskussion om andra mål ska finnas med, t ex sysselsättningen, och nu var Ingves tydlig. Det är knappast penningpolitiken som kan öka sysselsättningen, utan här behövs struktur- och finanspolitik. Att hitta ett sätt att få till en bra mix mellan finans- och penningpolitik diskuteras visserligen i talet, men tyvärr saknas det djup som en sådan debatt förtjänar.

Många områden fanns med i huvudet på centralbankschefen, och när nästa tal hålls, ser jag fram emot att det finns utrymme att gräva djupare i vart och ett av dem. Då blir det också tydligare vilken typ av omprövning vi egentligen talar om.

Försiktig tillväxt i USA – mindre troligt Fed höjer

us-845x321[1]

Den amerikanska centralbanken, Fed, har kommit med sin konjunkturmätare, Beige Book. Här konstateras att ekonomin fortsätter att växa försiktigt, att arbetsmarknaden förbättras och att lönetillväxten tilltar.

Men tillväxten är ojämnt fördelad över landet. I vissa regioner har det blivit svårt att få tag på kvalificerad personal, och i andra regioner är det trögare på arbetsmarknaden. Hushållen konsumerar mer, och kreditgivningen tilltar. Men tillverkning- och energisektorerna har det jobbigt. Den starkare dollarn hjälper till, men råvarumarknadernas nedgång samt Kinas avmattning bidrar också.

Det märks också att det är mer nervöst på de finansiella marknaderna och att börsutvecklingen kan smitta av sig på den reala ekonomin.

Hur ska då Fed agera om ca 2 veckor? Det troliga är att man avvaktar med räntehöjningar och låter ekonomin ta mer fart innan man fortsätter att strama åt.

Intressant är att det oftast talas om att ECB har en penningpolitik som inte passar hela EMU-området, men nu diskuteras även i USA att Fed får det svårt att avväga penningpolitiken utifrån landets alla regioners behov. Regioner som pressas av svag energi- och tillverkningsindustri kan behöva mer andrum än regioner där hushållen fått upp farten.

 

Det våras för svensk ekonomi

vide2[1]

För femte kvartalet i rad ökade svensk BNP med omkring 1 procent. Jämfört med tredje kvartalet steg BNP med 1,3 procent. Nu när Sverige växer på alla cylindrar, så minskar behovet av att finans- och penningpolitiken hjälper till. Snarare ökar kraven på att spara i ladorna när tiderna förbättras.

Det finns flera orsaker till att svensk ekonomi går bra. Exporten stärks för att Europa utvecklas bättre, samtidigt som många tillväxtekonomier har det tufft. Den privata konsumtionen stärks för att svenska hushåll fått bättre realinkomster och gynnas av låga räntor. Investeringarna påverkas positivt av att bostadsmarknaden kräver ökat husbyggande, men företagen investerar även allt mer i immateriella tillgångar. En starkare efterfrågan från omvärlden sporrar företagen att investera mer. Dessutom bidrar ett ökat flyktingmottagande till att offentlig konsumtion bidrar till tillväxten.

Den ekonomiska politiken är en viktig orsak till att svensk ekonomi växer. Riksbanken har minusränta och trots att BNP-tillväxten varit relativt hög en längre tid avvaktar Finansministern med att strama åt. Att Riksbanken kommer med ytterligare en räntesänkning är inte trolig, trots den låga inflationen. Det blir också svårt att försvara valutainterventioner. Den största utmaningen är att bedriva en reforminriktad strukturpolitik samtidigt som regeringen behöver inleda en period av en mer åtstramande finanspolitik. Lyssna noga på riksbankschefen och finansministern efter att den här statistiken kommit ut!

Har Riksbanken sänkt färdigt?

1343300-3d-percent-symbol-with-arrow-directed-down[1]

Idag publicerades protokollet från Riksbankens möte i februari som mynnade ut i att styrräntan sänktes till -0,50 procent. Beslutet fattades av en oenig direktion. Så här resonerade man:

En majoritet av ledamöter ansåg att det var viktigt att sänka styrräntan ytterligare eftersom inflationen hade kommit ut lägre än förväntat, och det fanns risk för en längre period av låg inflation. Då skulle förtroendet för inflationsmålet försvagas. Vidare ansåg denna majoritet av fyra ledamöter, inklusive riksbankschefen, att andra centralbanker gör penningpolitiken mer expansiv och då ansågs det viktigt att vara proaktiv.

En minoritet av ledamöter, de två professorerna i direktionen, ansåg däremot att styrräntan skulle lämnas oförändrad. Den svenska konjunkturen är stark, och resurserna utnyttas allt mer, vilket innebär att inflationen stiger så småningom. Dessutom är många av orsakerna till den låga inflationen inte sådana som Riksbanken kan påverka, såsom omvärldspriser, hyresnivåer som inte regleras av marknaden, mm.

Direktionen diskuterade risker. Majoriteten talade om risken för en svagare internationell konjunktur, och oron för att inflationsmålet inte nås innan konjunkturen vänder ned igen, vilket gör det svårt för en riksbank som då sitter på negativa räntor och som har färre verktyg för att stabilisera konjunkturen. Minoriteten oroade sig för att en räntesänkning nu skulle riskera att göra penningpolitiken mindre verksam, eftersom den lägre räntan inte längre stimulerar hushåll och företag lika effektivt. Det kan till och med vara så att en räntesänkning likt den som gjordes skadar finansmarknadens funktionssätt.

Signalerna är att gränsen börjar bli nådd för hur lågt reporäntan kan sänkas. ”The bottom is nådd…”

 

Ny utvärdering: Riksbanken och regeringen får kritik

start_opengraph_logga_riksbankenfasad4_1200x630px[1]

En utvärdering av Riksbankens penningpolitik 2010-2015 kritiserar Riksbankens arbete bland annat med att nå prisstabilitet, göra prognoser, samarbeta, och kommunicera med marknaden. Professor Marvin Goodfriend (USA) och tidigare centralbankschef Mervyn King (UK) fick uppdraget 2014 av Riksdagens finansutskott. De anser att Riksbanken haft en för stor tilltro till prognoser, modeller och reporäntebana, och genom att använda dessa mekaniskt inte använt sitt sunda förnuft.

Utvärderarna kritiserar också regeringen för att inte tillräckligt snabbt fatta beslut om hur arbetet med finansiell stabilitet och makrotillsyn skulle organiseras. Först när Finansinspektionen givits ansvaret började Riksbanken fokusera på inflationsmålet, till skillnad från tidigare då en majoritet i direktionen fokuserat på hushållens skulder. Problemet var att denna majoritet inte tillräckligt väl kunde argumentera för hur en högre ränta skulle kunna minska problemen med hushållens skulder. Samtidigt fanns det mycket – och kanske alltför mycket – utrymme i direktionens protokoll för minoritetens avvikande uppfattning.

När det gäller framtiden vill utvärderarna se att det är Riskdagen som definierar och sätter inflationsmålet. Därmed ger man Riksbanken i praktiken underkänt för hur de har hanterat sin uppgift under senare år. De vill också att det ska vara KPIF (dvs KPI med fast ränta) som ska vara styrande istället för KPI där även bostadsräntorna ingår och där penningpolitiken därmed utförs som en hund som jagar sin egen svans …

När det gäller finansiell stabilitet verkar utvärderarna inte riktigt hamna rätt. Vi har redan ett stabilitetsråd och att rekommendera regeringen att utse en grupp av experter som granskar ansvarsfördelningen först år 2020 verkar lite märkligt. Vi har redan ett flexibelt inflationsmål.

Utvärderarna kunde ha tryckt mer på att Riksbanken måste bli bättre på att kommunicera med den finansiella marknaden, med arbetsmarknadens parter och med allmänheten. Under senare år har man trott att det går att byta ut kommunikationen mot en reporäntebana, men denna bana har få haft tilltro till och då fungerar det inte.

Federal Reserve höjer sin styrränta

Amerikansk styrränta har nu höjts för första gången på nio år. Vi ser därmed ett slut på den period av nollränta i USA – ett läge som varit sedan finanskrisen bröt ut. Det handlar om en kvarts procentenhet så att styrräntan nu är 0,25 – 0,50 procent.

Vad händer nu? Det mest sannolika är att den amerikanska centralbanken fortsätter att höja sin styrränta, men mycket försiktigt, och inte alls lika resolut som under tidigare uppgångar. Den globala konjunkturen är fortfarande knackig, den amerikanska inflationen har fallit tillbaka och även om arbetsmarknaden förbättrats är det lite osäkert om framtiden. Dessutom vill inte USA göra samma misstag som Riksbanken, dvs att höja styrräntan och sedan tvingas backa tillbaka för att konjunkturen inte följer med.

Vi kommer att se att centralbankens balansräkning fortsätter att vara uppblåst tills styrräntan kommit upp på en ”mer normal nivå”. Hur börser och andra ekonomiska indikatorer reagerar visar sig i takt med hur långräntan utvecklas. Den första reaktionen var positiv, eftersom nu är USA:s ekonomi på väg att förbättras och andra länders återhämtning underlättas. Men beroende på hur snabbt långräntorna stiger, dvs om de stiger väl snabbt, så kan börserna börja reagera negativt.

ECB och (förhoppningsvis) Fed gör jobbet lättare för Riksbanken

ecb_2280190b[1]

För Riksbanken – inflationen, svenska räntor och kronan – spelar det stor roll vad den Europeiska Centralbanken (ECB) hittar på. Eftersom ECB nu tar det lugnare och inte överraskade marknaden med en massa nya åtgärder talar mycket för att också Riksbanken kan ta det lugnt, d v s ligga kvar med styrräntan och inte ta till nya åtgärder i form av köp av obligationer.

En annan faktor som Riksbanken följer är hur den amerikanska centralbanken, Fed, gör nu i december. En räntehöjning efter sju år av nollränta kommer närmare. Tillväxten är hygglig, och arbetsmarknaden förbättras. Det är nog till och med så att finansmarknaden tycker det vore ett styrketecken om USA börjar höja sin styrränta för då signaleras att ekonomin går åt rätt håll.

Riksbanken ska fatta beslut om den svenska penningpolitiken, men Riksbanken är allt annat än självständig i sitt beslut utan måste ta hänsyn till vad andra stora centralbanker gör. Om andra gör mer (t ex sänker styrräntan) så är tanken att det ska försvaga deras valutor, och om svenska kronan stärks blir det svårare för Riksbanken att nå inflationsmålet. Om istället Fed börjar höja sin styrränta stärks dollarn, vilket gör kronan svagare i förhållande till dollarn, och det skulle då hjälpa Riksbanken att nå inflationsmålet.

Det som just nu händer i centralbanksomvärlden är till fördel för Riksbanken som också kan ta det lugnare och kanske kan Riksbankens direktion nu istället börja ägna sig åt julbestyr…

 

Valutainterventioner rycker allt närmare

 

Valutainterventoner expanderar Riksbankens balansräkning och får upp inflationen om det handlar om att försvaga kronan. När kronan försvagas blir importpriserna högre, och då stiger inflationen.

Riksbanken trycker pengar och köper utländsk valuta. Då försvagas kronan. Det är rätt vanligt att man också inför ett valutagolv för att ge vägledning till valutamarknaden om vilken nivå man tycker är lämplig.

Är det då svårt att försvaga kronan, i likhet med hur det var i början av 1990-talet, då man försökte förstärka kronan. Nej, i det här läget kan ju Riksbanken trycka pengar och köpa än mer utländsk valuta, så det blir inte slut på pengar som tidigare. Däremot blåser Riksbanken då upp sin balansräkning ännu mer.

Valutainterventioner borde ju vara det klockrena svaret på hur Riksbanken ska få upp inflationen och dessutom få upp inflationsförväntningarna i linje med målet, något som gör att Riksbanken återfår förtroendet och förutsägbarheten för olika aktörer, såsom löneförhandlare samt säljare och köpare på produktmarknader, blir bättre. Fördelen är ju också att man inte behöver sänka räntan ännu mer, något som gjort det lättare att låna och spätt på bostadspriserna.

MEN…valutainterventioner är inte förenliga med hur vi bäst behandlar våra konkurrentländer. För när vi försvagar kronan, är det någon annans valuta som blir starkare. Vi förbättrar våra förutsättningar för export, men minskar importviljan, vilket skadar andra länder som också vill exportera. ”Beggar thy neighbour” brukar man säga… det ska mycket till innan Riksbanken väljer denna strategi – t ex att andra länder gör det mera öppet, eller att institutioner som IMF och BIS m fl aktivt förordar det för svensk räkning. Vi är inte där ännu, men uttalanden från Riksbanken visar att vi kommer allt närmare …

Riksbanken visar sin mjuka sida

Riksbanken är på alerten! Istället för att sänka styrräntan, som nästan nått botten, så köper man mer statsobligationer, och sänker den s k räntebanan något. På det här viset demonstrerar man att kronan inte får bli alltför stark, och kommunikationen från Riksbanken visar också att man är redo att göra mer om den blir det, t ex genom att ta till valutainterventioner. Vad betyder det här? Jo, den lägre räntebanan innebär att Riksbanken förutser att räntan ligger lågt en ännu en längre tid. Men inte alla tror att det blir så, vilket gör att det kan vara bra att bilda sig en egen bild. Det kan vara bra att ta höjd för att räntan ändå börjar komma upp tidigare än vad Riksbanken säger nu, för det har ju blivit fel i prognoserna tidigare! Riksbanken vill heller inte att kronan blir för svag. Om andra centralbanker fortsätter att hålla räntan låg och fortsätter att köpa statspapper för att försvaga sina valutor, måste Riksbanken följa med i spelet för annars blir kronan svag, inflationen lägre och exportindustrin får det knepigare. Riksbanken är således i händerna på andra centralbanken, inte minst ECB.