Hur sätts lönerna på svensk arbetsmarknad?

Ungefär 3 miljoner löntagare påverkas av kommande löneförhandlingar. Före den sista mars nästa år ska många av avtalen ha förhandlats om. Hur sätts lönerna? I Sverige har vi sedan 1997 Industriavtalet, och det är industrin som sätter märket för de andra att förhålla sig till. Det är arbetsmarknadens parter inom industriavtalet som förhandlar först, och sedan följer andra förbund och arbetsgivarorganisationer efter.

Just nu pågår en diskussion om det inte vore bättre att sätta lite högre löner, för då kan inflationen stiga, vilket sänker realräntan (nominella räntor – inflation) och även försvagar kronan. I vanliga fall hade Riksbanken hejdat en sådan utveckling, men nu när vi har så låg inflation och väldigt svårt att göra mer med penningpolitiken, så menar en del att det är bättre för både industrin och hela ekonomin om löneökningarna blir lite högre. Då kan man också snabbare nå inflationsmålet på 2 procent.

Problemet är att det inte är säkert inflationen blir högre, eftersom mycket av inflationen är importerad utifrån, d v i form av lägre importpriser särskilt på energi och andra råvaror. Skulle inflationen bli högre, är det ändå inte säkert kronan försvagas som teorin säger. Det finns inget stöd i verkligheten att högre löner verkligen ger en svagare krona.

I så fall är det riskfyllt att sätta lite för höga löner. Då minskar företagens lönsamhet när arbetskraftskostnaderna stiger snabbare än konkurrenternas, såvida inte produktiviteten förbättras ordentligt men det finns inte utsikter om det. Och i så fall ökar risken för mindre sysselsättning, och en del företag kan vilja lägga produktion utomlands istället.

Men även alltför låga löneökningar kan vara till nackdel. Särskilt om det medför lägre inflation och en ännu starkare krona. Om Riksbanken i det läget försökte försvaga kronan vore det till fördel för industrin, men det är inte säkert det sker, och det är heller inte säkert att försöket skulle bli framgångsrikt.

Det bästa är alltså att hitta ett bra mellanläge. Lönerna måste bli tillräckligt höga för att det ska finnas utrymme att också kunna diskutera relativlöneförskjutningar. Men de får inte bli så höga så att konkurrenskraften hotas. Att de skulle sättas utifrån syftet att Riksbanken lättare når inflationsmålet är inte vidare troligt, och det var heller inte så lönebildningen var tänkt att fungera på svensk arbetsmarknad.

Hur tänker USA:s centralbank och vad spelar det för roll för oss?

Stock Market

I september hade många räknat med att USA:s centralbank, Federal Reserve eller Fed, skulle höja sin styrränta och börja resan mot en mer normal räntenivå. Men de gick bet! Varför valde Fed att avvakta?
Kinas mer osäkra ekonomiska utveckling spelar in, även om Fed inte tror att Kina har en avgörande betydelse för USA:s utsikter. Lite mer tid behövdes för att förstå vad som verkligen sker i Kina. Men även den lite svagare utvecklingen på den amerikanska arbetsmarknaden oroar Fed. Om Fed börjar höja och ekonomin inte är ”redo” kan inflationen bli för låg.
Just nu ser vi en losskoppling mellan industrins utveckling och hemmamarknaden i USA. Detsamma ser vi i andra länder, t ex i Sverige. Om inflationen blir för låg kan den amerikanska dollarn bli starkare än önskvärt för exportindustrins chanser att växa och för möjligheterna att nå en mer normal inflation. Det är samma situation som vi ser här i Sverige.
Om USA inte höjer sin styrränta i höst kan det få konsekvenser för andra länder. Deras valutor blir då starkare och deras centralbanker kan då behöva göra sin penningpolitik ännu mer expansiv, vilket kan påverka den finansiella stabiliteten negativt. Det gäller också för oss här i Sverige. Att USA avvaktar kan även göra finansmarknaderna oroliga, något som märktes genom att börserna sjönk när Fed lät bli att höja räntan – en något oväntad utveckling!

Sju år efter finanskrisen – fortfarande osäkert

Financial Crisis Economic Stock Market Banking Concept

Det har gått sju år sedan Lehman Brothers kraschade och USA såg början på en gigantisk finanskris. Den spred sig till resten av världen.

I Europa späddes krisen på finansmarknaderna på genom att samhällsekonomin varvade ned. Ingen vågade längre investera i framtiden. Arbetslösheten steg. Finanskrisen märktes tydligt på Irland och i Storbritannien. Och till slut kom även en statsskuldskris. Grekland, Spanien, Portugal var några länder som fick enorma problem.

Nu muterar krisen igen. Denna gång är det tillväxtländerna som har problem.

USA och Västeuropa har börjat återhämta sig, men i tillväxtländerna, särskilt de som drivs av råvaror som olja, metaller, livsmedel, är det besvärligt. Kina varvar ned, och precis som världsekonomin fick en ”boost” av när Kina expanderade, får man nu en avkylning som först märks i Asien och närliggande marknader.

En effekt av den här utvecklingen är att centralbanker inte vågar börja ”normalisera” sin penningpolitik. Räntehöjningar skjuts på framtiden. Federal Reserve i USA är ett exempel. Europeiska Centralbanken (ECB) kommer istället behöva lätta upp penningpolitiken ännu mer för att inte återhämtningen ska komma av sig.

Sju år efter finanskrisen börjar vi se ljuset i tunneln, men det är fortfarande långt bort.