Cecilia Hermansson |

Riksbanken håller reporäntan oförändrad…

… men köper statsobligationer för ytterligare 45 miljarder kronor. Hur tänker Riksbanken nu när inflationen stärkts, när vi är på väg mot en högkonjunktur och penningpolitiken redan är expansiv?

För det första är Riksbanken orolig för att uppgången i inflationen inte är uthållig. För det andra finns en oro om att penningpolitiken som den europeiska centralbanken (ECB) bedriver ska leda till en starkare krona om inte Riksbanken agerar, och om kronan blir starkare blir det svårare att nå inflationsmålet på 2 procent.

Eftersom det är svårt att sänka reporäntan i någon större omfattning, och vi börjar komma till vägs ände, fokuserar istället Riksbanken på att köpa mer statsobligationer. Därmed fortsätter man med detta även under andra halvåret i år, till skillnad från tidigare beslut då köpen skulle upphöra till sommaren. Att få hela 37 procent av stocken av svenska statsobligationer är mycket, och kan innebära risker på sikt.

Notera att ECB, som på eftermiddagen kom med sitt besked, låter reporäntan vara oförändrad och inte heller ändrar köpen av statsobligationer. Notera också att kronkursen inte reagerat på Riksbankens beslut idag. Utan annonseringen om ytterligare köp kan den ha stärkts något, men svårt att säga om uppgången hade blivit uthållig. Nu måste Riksbanken på det här sättet visa att den är beredd att fortsätta köpa statsobligationer för att hålla kvar kronkursen, och riskerar därför att måla in sig i ett hörn till ingen eller liten nytta (och kanske snarare skada). Var det därför som Stefan Ingves idag talade om att det finns möjlighet att gå upp till 100 procent? Låter oroväckande…

Snarare hade nog förtroendet för Riksbanken stärkts om den hade avvaktat och följt upp konjunktur- och inflationsutveckling. Lite is i magen hade nog fungerat idag.

Lite starkare global konjunktur – men bara på kort sikt

Även om IMF precis skrivit ned sina globala prognoser kvarstår bilden av en värld som hankar sig fram. Det är en värld som växer med drygt 3 %, har stora outputgap, hygglig sysselsättningstillväxt och en svag produktivitetstillväxt.

Efter att IMF tillverkade sin uppdatering av prognoserna har global utveckling förbättrats. Index som visar överraskningar i data har vänt uppåt, men är fortfarande svagt i USA och i synnerhet i Euroområdet. Men trenden är uppåtriktad överallt utom i Japan. USA:s inköpschefer visar också en starkare bild av industrikonjunkturen, som länge brottats med problem, särskilt orderingången ljusnar.

Kina, vars BNP-tillväxt också skrivits upp av IMF, till skillnad från i princip alla andra länder, har utvecklats starkare: Investeringsprojekten ökar, fastighetsmarknaden har blivit hetare, inköpscheferna vittnar om stigande aktivitet, och nu senast, starkare exportsiffror. Men även om det ser bättre ut på kort sikt, riskerar ombalanseringen nu ta längre tid och riskerna ökar för en mindre uthållig utveckling på längre sikt.

Risken för en ny recession i världsekonomin har just nu avtagit, dels utifrån tillväxtländernas svårigheter med den tidigare starka dollarn, fallande råvarupriser, ökande skulder, som fått en boost av att råvarupriserna stigit. Dels utifrån de mer utvecklade ländernas situation. Tillväxten är ungefär 1 procent svagare än under decenniet före finanskrisen, men den är hygglig, och IMF förutser att 2017 blir ett starkare år än 2016. Men det kanske inte blir så.

Risken är nämligen överhängande att vi har en god tillväxt de närmaste kvartalen men att den globala konjunkturen därefter mattas. USA:s bilhandel som nu viker ned är ett tecken, där tidigare uppdämt konsumtionsbehov avtar. Likaså borde stimulanserna från kreditcykeln i USA avta och en förstärkning av dollarn ligger fortfarande i korten. Kina har också en vikande trend framför sig, efter de närmaste kvartalen. Och övriga tillväxtländer har en tuff period av skuldsanering framför sig. Och det svaga läget i Europa förutses relativt stabilt, tyvärr.

Globalisering – ett projekt för eliten genomförd av eliten?

USA:s tidigare finansminister och nuvarande professor på Harvard, Larry Summers, skriver idag i Financial Times om att stöd för global handel och integration måste byggas underifrån. Han konstaterar att trots att globaliseringen lett till ökat välstånd och fred är många tveksamma och ser det som ett projekt som genomförts av eliten för eliten.

Hur tar detta sig uttryck i politiken? USA:s ledande presidentkandidater uttrycker motstånd mot frihandel, Donald Trump föreslår att landet bygger en mur mot Mexiko, och i Europa röstar britterna om att lämna EU samtidigt som regionen kämpar med att hålla gränserna öppna för flyktingar. Missnöjet växer främst från dem som tycker integrationen gått för långt, men även från dem som värnar om öppenhet.

Summers föreslår att fokus måste skifta från att förespråka integration till att hantera dess konsekvenser. Han vill att arbetsrätt och miljöskydd ska få ta över utländska producenters rättigheter. Och han vill sätta dit skattesmitare och dem som bryter mot regleringar. Jag tycker det är rimligt att kräva mer rättvisa spelregler och regelverk, men det gäller att ständigt hitta den mycket hårfina balansen mellan sociala skyddsmekanismer och förtäckt protektionism.

I huvudet på en centralbankschef

Idag höll Riksbankschefen Stefan Ingves ett tal som många med spänning väntat på. Kanske berodde förväntningarna på titeln: Tid för omprövning – i huvudet på en centralbankschef.

Talet handlade om en rad olika saker, såsom kontanthantering, Riksbankens roll när det gäller bitcoin eller elektroniska pengar, det svenska betalningssystemet mellan banker, Riksbankens roll som stödfunktion i händelse av kris, mm. De viktigaste områdena var ändå Riksbankens ansvar för finansiell stabilitet å ena sidan, och ansvar för prisstabilitet å den andra.

Riksbanken söker ett utökat ansvar för finansiell stabilitet och makrotillsyn, och är således inte riktigt till freds med den uppdelning av ansvar som den förra regeringen gjorde och som innebar att Finansinspektionen fick huvudansvaret.

När det gäller penningpolitiken reste Riksbankschefen fler frågor än gav svar. Borde inflationsmålet ändras? Nja, ett lägre mål kan göra det svårare att för penningpolitiken att motverka lågkonjunkturer, och ett högre mål är något som oftast diskuteras i den internationella debatten.

Min syn: Även om ett högre mål skulle kunna vara önskvärt, är det knappast lätt att få förtroende för ett sådant, om man inte ens kan få förtroende för det mål vi har nu.

Borde vi ändra inflationsmålet från KPI till kanske KPI med fast ränta eller det europeiska måttet, HIKP som betyder Harmoniserat Index för KonsumentPriser? Även här var det å ena sidan, och å den andra, men mellan raderna kan man kanske utläsa att Ingves skulle föredra HIKP som används internationellt och som inte påverkas direkt av förändringar i styrräntan.

Skulle man dessutom ta tillbaka intervallet runt målet, d v s +/- 1 procent, så att inflationen kan variera mellan 1 och 3 procent. Här svarar Ingves något tydligare, och jag håller med honom, det är ändå 2 procent man siktar på. Skulle ett intervall införas är det för att kunna kommunicera osäkerheten bättre, men kanske skulle man kunna åstadkomma detta genom att bli bättre på att kommunicera (mitt tillägg).

Slutligen fanns en diskussion om andra mål ska finnas med, t ex sysselsättningen, och nu var Ingves tydlig. Det är knappast penningpolitiken som kan öka sysselsättningen, utan här behövs struktur- och finanspolitik. Att hitta ett sätt att få till en bra mix mellan finans- och penningpolitik diskuteras visserligen i talet, men tyvärr saknas det djup som en sådan debatt förtjänar.

Många områden fanns med i huvudet på centralbankschefen, och när nästa tal hålls, ser jag fram emot att det finns utrymme att gräva djupare i vart och ett av dem. Då blir det också tydligare vilken typ av omprövning vi egentligen talar om.

Löneförhandlingarna – ett viktigt steg är taget

Att arbetsgivarna och facken inom industrin nu kommit överens om en löneökning på 2,2 procent för det närmaste året är viktigt för svensk arbetsmarknad. Varför är det viktigt?

Det är det så kallade märket, som andra parter nu ska förhålla sig till. Det skapar en lönenormering, som motverkar spiraler av allt högre lönekrav och så småningom ett omöjligt kostnadsläge för de konkurrensutsatta branscherna. Risken med för en alltför hög löneökningstakt är att företag flyttar verksamhet till andra länder där kostnadsläget är lägre.

Att undvika strejker är också viktigt. De skapar en oro på arbetsmarknaden, som även får viktig verksamhet att stanna av. En alltför stor strejkaktivitet kan också få företag att flytta ut eftersom det blir svårare att garantera leveranser till kunderna och kostnadsläget blir högre.

Att parterna, sedan märket kom till för ett par decennier sedan, också förhållit sig till det har bidragit till att svenska löntagare år efter år fått reallöneökningar. Det vore klokt att fortsätta följa den princip, tills – om så behövs – nya alternativa modeller skapats och överenskommits som också garanterar reallöneökningar, konkurrenskraft och stabilitet.

Försiktig tillväxt i USA – mindre troligt Fed höjer

Den amerikanska centralbanken, Fed, har kommit med sin konjunkturmätare, Beige Book. Här konstateras att ekonomin fortsätter att växa försiktigt, att arbetsmarknaden förbättras och att lönetillväxten tilltar.

Men tillväxten är ojämnt fördelad över landet. I vissa regioner har det blivit svårt att få tag på kvalificerad personal, och i andra regioner är det trögare på arbetsmarknaden. Hushållen konsumerar mer, och kreditgivningen tilltar. Men tillverkning- och energisektorerna har det jobbigt. Den starkare dollarn hjälper till, men råvarumarknadernas nedgång samt Kinas avmattning bidrar också.

Det märks också att det är mer nervöst på de finansiella marknaderna och att börsutvecklingen kan smitta av sig på den reala ekonomin.

Hur ska då Fed agera om ca 2 veckor? Det troliga är att man avvaktar med räntehöjningar och låter ekonomin ta mer fart innan man fortsätter att strama åt.

Intressant är att det oftast talas om att ECB har en penningpolitik som inte passar hela EMU-området, men nu diskuteras även i USA att Fed får det svårt att avväga penningpolitiken utifrån landets alla regioners behov. Regioner som pressas av svag energi- och tillverkningsindustri kan behöva mer andrum än regioner där hushållen fått upp farten.

Det våras för svensk ekonomi

För femte kvartalet i rad ökade svensk BNP med omkring 1 procent. Jämfört med tredje kvartalet steg BNP med 1,3 procent. Nu när Sverige växer på alla cylindrar, så minskar behovet av att finans- och penningpolitiken hjälper till. Snarare ökar kraven på att spara i ladorna när tiderna förbättras.

Det finns flera orsaker till att svensk ekonomi går bra. Exporten stärks för att Europa utvecklas bättre, samtidigt som många tillväxtekonomier har det tufft. Den privata konsumtionen stärks för att svenska hushåll fått bättre realinkomster och gynnas av låga räntor. Investeringarna påverkas positivt av att bostadsmarknaden kräver ökat husbyggande, men företagen investerar även allt mer i immateriella tillgångar. En starkare efterfrågan från omvärlden sporrar företagen att investera mer. Dessutom bidrar ett ökat flyktingmottagande till att offentlig konsumtion bidrar till tillväxten.

Den ekonomiska politiken är en viktig orsak till att svensk ekonomi växer. Riksbanken har minusränta och trots att BNP-tillväxten varit relativt hög en längre tid avvaktar Finansministern med att strama åt. Att Riksbanken kommer med ytterligare en räntesänkning är inte trolig, trots den låga inflationen. Det blir också svårt att försvara valutainterventioner. Den största utmaningen är att bedriva en reforminriktad strukturpolitik samtidigt som regeringen behöver inleda en period av en mer åtstramande finanspolitik. Lyssna noga på riksbankschefen och finansministern efter att den här statistiken kommit ut!

Har Riksbanken sänkt färdigt?

Idag publicerades protokollet från Riksbankens möte i februari som mynnade ut i att styrräntan sänktes till -0,50 procent. Beslutet fattades av en oenig direktion. Så här resonerade man:

En majoritet av ledamöter ansåg att det var viktigt att sänka styrräntan ytterligare eftersom inflationen hade kommit ut lägre än förväntat, och det fanns risk för en längre period av låg inflation. Då skulle förtroendet för inflationsmålet försvagas. Vidare ansåg denna majoritet av fyra ledamöter, inklusive riksbankschefen, att andra centralbanker gör penningpolitiken mer expansiv och då ansågs det viktigt att vara proaktiv.

En minoritet av ledamöter, de två professorerna i direktionen, ansåg däremot att styrräntan skulle lämnas oförändrad. Den svenska konjunkturen är stark, och resurserna utnyttas allt mer, vilket innebär att inflationen stiger så småningom. Dessutom är många av orsakerna till den låga inflationen inte sådana som Riksbanken kan påverka, såsom omvärldspriser, hyresnivåer som inte regleras av marknaden, mm.

Direktionen diskuterade risker. Majoriteten talade om risken för en svagare internationell konjunktur, och oron för att inflationsmålet inte nås innan konjunkturen vänder ned igen, vilket gör det svårt för en riksbank som då sitter på negativa räntor och som har färre verktyg för att stabilisera konjunkturen. Minoriteten oroade sig för att en räntesänkning nu skulle riskera att göra penningpolitiken mindre verksam, eftersom den lägre räntan inte längre stimulerar hushåll och företag lika effektivt. Det kan till och med vara så att en räntesänkning likt den som gjordes skadar finansmarknadens funktionssätt.

Signalerna är att gränsen börjar bli nådd för hur lågt reporäntan kan sänkas. ”The bottom is nådd…”

Exportcheferna har blivit mer optimistiska

Svenska exportföretag, framför allt de stora, har blivit mer optimistiska om framtiden, och dessutom är de mer bekväma med nuläget. Små och medelstora företag skalar ned sina förväntningar. Det rapporterar Business Sweden, som tar fram Exportchefsindex.

Därmed är den reala ekonomin inte i takt med börsutvecklingen första kvartalet. Det är främst Västeuropa som företagen ser mer optimistiskt på. Men de har också stärkt sina förväntningar om Central och Östeuropa.

Samtidigt är läget i Sydamerika och i viss mån Asien något osäkert, eftersom tillväxtländerna – i första hand de som exporterar råvaror – har svårigheter med de låga och fallande råvarupriserna. Detta smittar av sig på en del av svenska storföretag, men eftersom de räknar med en bättre utveckling i Västeuropa, som tar emot huvuddelen av svensk export, är temperaturen i exportsektorn ändå stigande.

Svensk ekonomi lyfts fram av EU-kommissionen

Idag kom EU-kommissionen med sin vinterprognos. Europa anses ha hyggliga ekonomiska utsikter, men inte lika goda som Sveriges. Det finns flera anledningar till att svensk ekonomi går bra, och det finns också en del intressanta konsekvenser för den ekonomiska politiken.

Anledningar till att svensk ekonomi går bra är flera: Låga räntor, hyggliga reallöneökningar, starkt bostadsbyggande, en allt bättre efterfrågan från omvärlden samt att efterfrågan både från utlandet och här hemma får sysselsättningen att växa.

Svensk BNP väntas växa med ca 3 procent både i år och nästa år. Det är bara Polen, Lettland och Slovakien som delar vår positiva utveckling med en tillväxt över 3 procent. Visserligen växte svensk ekonomi än snabbare i fjol, men även i år och nästa år ser det ljust ut.

Ett problem för regeringen (och alla andra) är att arbetslösheten ligger kvar strax under 7 procent, på mellan 6,7 och 6,9 procent för att vara mer exakt. Men när hjulen rullar snabbt och vi växer snabbare än den trendmässiga tillväxten med någon procentenhet, ja då kan inte längre finanspolitiken vara expansiv, utan då borde finansministern börja spara i ladorna för sämre tider.

Ett problem för Riksbanken är att inflationen inte kommer upp i 2 procent som är inflationsmålet, varken 2016 eller 2017. Skulle dessutom finanspolitiken bli åtstramande kan det krävas mer penningpolitiska stimulanser för att få upp inflationen, men verktygen som finns är endera inte bra (valutainterventioner) eller inte tillräckligt effektiva (ytterligare räntesänkningar) om man ska ta hänsyn till grannländer och finansmarknader funktionssätt.

Svensk ekonomi går bra, hushållen får mer i plånböckerna, det byggs mer och exporten växer. Sysselsättningen tar sig tillbaka till nivåerna före finanskrisen och arbetslösheten sjunker, men långsamt. Svensk ekonomisk politik går däremot inte så bra, utmaningarna är stora och de som sköter den ekonomiska politiken har fått det allt svårare att navigera.